På djupt vatten

Efter ett par dagar på Sao Vicente har vi nu lyckats samla tillräckligt med tid, kraft och internetåtkomst för att äntligen uppdatera hemsidan. Bilder kommer dessutom förhoppningsvis snart.

Vi ligger nu för ankar utanför staden Mindelo på ön Sao Vicente, i nordvästra hörnet av Kap Verde-öarna. Angöringen gick bra efter att vi, likt inför Las Palmas, pressat på för allt vi varit värde för att hinna fram innan natten. Hela ögruppen är vulkanisk till sitt ursprung och bildade en väldigt dramatisk välkomstbild åt oss, den när väl valda att träda fram ur det ganska täta dis som tydligen ofta omger öarna (och har sitt ursprung i sandiga vindar från västafrika).

Sedan vi lämnade Las Palmas har det mesta ju handlat om mig, Karl, Magnus och havet och eftersom vi redan tjatat en del om varandra kan det ju vara läge att koncentrera sig lite på havet och vad detta har gett oss. På gott och ont. Vi börjar med ont.

De första dagarna på vägen mot Kap Verde gav havet oss inget roligt. Inget alls. Runt Kanarieöarna växlade det mellan svaga vindar i för oss fördelaktiga riktningar och starka vindar i för oss ofördelaktiga sådana. Sjögången blev tämligen hemskt när Atlantvågorna kombinerade med sig själva och med lokala vågfenomen från öarna. Detta renderade att undertecknad inte åt någon mat på resans två första dygn och att Magnus ”varvade ner” efter sina vakter genom att sova, fullt påklädd, i sittbrunnen någon timme innan han vågade försöka sig på den vanliga sängen. Karl ansåg sig hyfsat opåverkad med blev nog ganska trött han med på evigt och orytmiskt gungande. Det hela gav dock med sig och under den senare delen av resan har vi kunnat konstatera att vi kommit in i de beryktade ”trade winds”, d.v.s. stabila vindar från öst, nordöst. Vi har hela tiden snittat runt 100 sjömil per dygn men vi har varit ganska snabba att använda motorn om det har gått för långsamt…

Roliga saker från havet var det ja… Magnus började med att få upp en liten tonfisk, kanske på fjärde dagen ungefär. Den såg inte mycket ut för världen men det är något helt otroligt hur mycket kött det verkar vara i havsvattenfiskarna, minst 60 % av fisken var bara muskler. Firren tillagades genom att köttet hackades i bitar och lades i citronjuice, något som rekommenderats av andra seglare men enligt samtliga ombord smakade helt hemskt. Dagen därpå (?) small det till på riktigt och efter över 90 minuter (!) av kämpande kunde Magnus ”Milky” Eriksson, med assistans, vräka upp en stor/liten tonfisk i sittbrunnen. Jag säger stor för den var verkligen på gränsen för vad vi klarade med vår fiskeutrustning, jag säger liten för tonfiskar kan bli så sjukt stora. 68 cm från nos till stjärtfena var den och det renderade så mycket kött att vi fick slänga en hel del. Tyvärr fanns ingen våg tillgänglig, förslag på vad som är rimligt för en vältränad 68 cm tonfisk mottaget tacksamt. Själv har jag lyft upp en liten Llambogua, A.K.A. Guldmakrill, och haft en riktig bjässe (minst som stora tonfisken) på kroken. När den stora fisken släppte draget gick en liten bit av mitt innersta sönder. Coolast: vi har haft besök av delfiner ganska ofta och lite havsköldpaddor har glidit förbi men bara någon timme innan vi anlände till Sao Vicente hände det på riktigt:

KOLLA!

Hoppande (!) valar! Avståndet var kanske en halv sjömil och först såg jag inte vad Magnus gapade om, bara en jättestor vattenkastad rakt upp från vattnet. Sen hoppade en val upp, lyckades precis släppa den sista kontakten med vattenytan, vred sig i luften och avslutade det hela med ett sjukligt gigantiskt ryggplask. Knappt man trodde sina ögon. Tre gånger till inom kort tid såg vi dem hoppa, så det borde varit minst två stycken tycker vi, typen av val är dock helt okänd för oss. Det finns tydligen många olika sorter kring Kap Verde.

Staden Mindelo, näst störst i landet, rymmer runt 60 000 invånare och är ganska intressant. Det är ett fattigt land men det verkar inte vara så ultrafattigt eftersom man ser mycket människor som roar sig, är ute och springer eller promenerar. Inga barn på gatorna heller, tydligen finns det ett bra skolsystem. En sak som det finns gott om är lycksökare och allmänt folk som vill tjäna pengar på turister. Överallt möts man av ”vänner” som hälsar på en och vill hjälpa till på något sätt, självklart mot någon form av betalning. Efter ett tag är det genuint jättetråkigt att bara betraktas som en vandrande inkomstkälla. Vi vill inte gärna lämna båten obevakad på kvällarna så igår genomförde jag och Kalle en liten kupp och lyckades få en av stadens finare restauranger (i svag konkurens bör tilläggas) att servera våra måltider på våra egna platstallrikar från båten så vi kunde ta med dem ut och käka dem där istället.

Om dagarna är det runt 25 grader men ändå ganska behagligt. Vi har en reva i storseglet vi ska laga och ett block i masten som gått sönder. Vatten och diesel ovan på det, sen är vi ready to go. I bästa fall hinner vi ankra i någon fin vik på grannön innan vi åker över atlanten. I morse dök även Fabrice och Valeria upp här i Mindelo så kanske kan vi hålla sällskap en liten bit över atlanten. Kap Verde är en väldigt spännande plats, hade varit fint att tillbringa mer tid här men överfarten till Västindien kallar på oss, snart ”hoppar” vi över!

N16 53v16,4 W024 59 27,5 Mindelo, Sao Vicente