På djupt vatten

Hejsan!

Då kommer en summering på vår Atlantöverfart.

Vi lossade ankar den 15 februari från Mindelo, Sao Vincente, kring två tiden. Solklart och relativt starka vindar. Vi visste redan innan att vi skulle ha lite konstiga vindar och vågor i sundet mellan Sao Vincente och Santo Antão. Detta gjorde sig gällande redan ett par hundra meter ut från hamnen. Vi gick på läns, med hårdvindsfock, och med motor för att ladda batterierna men upptäckte snabbt att något var fel. Batterierna laddades inte som de skulle. När vågorna var som värst dök kalle djupt in i elsystemet (som så många gånger) och ordna så småningom upp problemet. Det visade sig vara en sladd som lossnat samt flera dåliga kontakter. Strongt jobbat av skippern!

Vidare var farten bra och ganska snart hade vi båda öarna en bit bakom oss. Rätt som de var så började vattnet fullkomligt koka ca 100 meter framför båten. Vi trodde alla, nu jäklar kommer vi få se blåvalen. Men några sekunder senare hoppar 20-50 delfiner (svårt o avgöra exakt) upp ur vattnet i perfekt symmetri, sidofena mot sidofena, längs med en sträcka på 50 tal meter. Vi blev inte besvikna när vi insåg att det inte var blåval. Det var sjukt fett. Denna jakt fortsatte i några minuter och dog antingen ut eller försvann bortom synfältet. En helt klart intressant start på resan.

Kap verde akteröver -det sista vi såg av land på två och en halv vecka.

Efter detta kom händelserna med lite större mellanrum. Vi har skrivit loggbok under hela resan där vi vid varje vaktbyte skriver vår position och vad som hänt på vakten. Jag följer denna när jag skriver men tar egentligen bara väsentligheterna. Vi kom snabbt in i vakterna som var tre timmar i sittbrunnen, hålla koll på vindroder, vindar, väder, fiske. Sen sex timmar fri. Väl beprövat från Las Palmas- Kap verde överseglingen.

Vindarna de första dagarna kom från NE och var väldigt fina. Vi hade till stora delar revad stor och hårdvindsfock och lyckades hålla en medelfart på över fem knop. Sweet. Efter några dagar minskade vinden lite så vi kunde dra ut rullfocken med spirbommen. Klockrent, då fick vi under några dagar upp farten på fina sex knop. Vi har alla fått uppfattningen av att vågorna på atlanten skulle vara långa sköna sövande vågor från aktern men de fick vi nog bara uppleva under slutet av seglatsen. Resten av tiden var vågorna väldigt oregelbundna och stundtals stötiga. Vi hade i princip en rejäl översköljning i sittbrunnen varje vakt men egentligen inget problem för vattnet var riktigt svalkande. Matlagningen blev lidande av vågorna. Detta vande vi oss vid så småningom men man blir väldigt irriterad när man ska koka pasta eller potatis då vatten rinner ur kastrullen när de kommer lite större vågor, trots att vi har kardanupphängt kök.

En nojd Oskar

Den andra dagen halar Oskar upp den första fisken, en väldigt fin Guldmakrill som sedan läggs på stekpannan. Mycket gott. Fisket i övrigt har inte varit något problem. Vi har i princip alltid fått fisk när vi velat men något enformigt kanske då vi bara har fångat guldmakrillar av olika storlekar. O andra sidan gav de oss oftast en god kamp med en del sköna akrobatiska hopp. De har väldigt fina färger men själva formen på fisken ser ut att vara utomjordisk. Huvudet är helt galet. Att äta Guldmakrill två gånger om dagen vissa dagar har gett oss en viss mättnad på fisk även om de smakar väldigt gott.

Den tredje dagen får vi något östligare vind och under lunchtimmarna stöter vi på mycket skräp i vattnet. Så mycket att vi börjar undra om det har skett en olycka i närheten. Vissa av sakerna är rätt stora tex ett oljefat, träpinnar och stora plastdunkar. Samma morgon går även en av skothakarna sönder på storskotet. Illa, men inget annat gick sönder som tur är. Bara till och byta skothaken.

Soluppgång över atlanten.

Nånonstans runt den fjärde/femte dagen ändras väderförutsättningarna lite. På nätterna börjar fler och fler moln framträda. Men endast på nätterna typiskt nog. Gjorde att vissa av vakterna blev helt kolsvarta. Vissa av dessa moln började även ge nederbörd oftast i skarpa skurar. Vinden ökade när dessa gick förbi oss men värst brukade vara när vi låg i utkanten av skurarna. Så, på den sjätte dagen seglade La Bonita in mellan två regnbyar, vinden ökade och ändrade riktning till sydöst. Sjögången blev koko. Efter ett litet tag tog vi ner den spirade rullfocken. Lite senare vrider vinden tillbaka till nordöstlig igen och de lugnar ner sig lite. ah skönt, över! Men sen på två sekunder kommer en stark vindpust från sydöst. Pang säger de och bommen jippar och släpper från fästet i masten. Oskar står vid tillfället i sittbrunnen med huvudet i bomhöjd. Som tur är har vi gajajt bomen hårt så att sidoförflyttningen inte blir så snabb. Ok fine, vi sätter tillbaka bommen i fästet igen. Men inte så lätt, själva fästet har böjt sig helt och poppnitarna har helt lossnat. Totalskit. Vi fick helt enkelt gå utan storsegel resten av tiden. Visade sig senare vara helt ok. Farten reducerades något och gången blev om något ännu mer gungigare. Huvudsaken var att vi inte skadade oss allvarligt i att vi kunde ta oss framåt.

Segelsattning efter det att bommen bojts.

Vi hade två vad under överseglingen. Ett vad bestod av hur många segeldagar vi skulle vara på Atlanten innan vi såg Barbados. Oskar sa 19, jag (Magnus) 18 och Kalle 17. Natten den 4e mars skådade vi lite ljus i horisonten. Wooopididooo; magnus blir därmed två öl rikare på Barbados, hehe. Vad två bestod av fisket. Störst fisk, minst fisk och flest fisk. Om man spelade sina kort rätt här kunde man få sex fina öl. Kalle fångade den största, två öl där. En riktig best på 105 cm och en rejäl kamp. Minst fisk behövdes inte mätas, den var sjukt liten och togs av undertecknad samt även flest fiskar togs av Magnus. Så fyra öl i denna tävlingen, inte helt fel! Totalt fångade vi 13 fiskar. Bör tilläggas att vi slutade fiska på den 13e dagen. Vi var något trötta på fisk vid det laget.

Guldmakrill!!

Djurlivet på överseglingen har inte varit överväldigande. Delfiner har under tidigare seglingar varit väldigt frekventa men har bara under tre tillfällen visat sig denna gången. Vid kap verde, ca 800 sjömil från Barbados och till sist alldeles utanför Barbados. Vid alla tillfällen har stimmen/flocken varit större än vad vi tidigare upplevt. Däremot har vi varje morgon fått rensa däck från ett antal olyckliga flygfiskar som ofrivilligt har landat i båten. Vid ett tillfälle på natten landade ett stim på ca 25 flygfiskar på däck varav någon enstaka i sittbrunnen. Turligt nog inte på någon. De flyger snabbt, riktigt snabbt, så man vill inte bli träffad av en sån på kroppen.

Tecknen på mänsklig aktivitet har varit väldigt begränsade. Totalt har vi sett fyra handelsfartyg men det gick 12 dagar innan vi såg det första. Näst sista dagen blev vi upphunna av två större handelsfartyg under loppet av 15 minuter. Båda två var vi tvungna att gira ifrån. Största ansträngningen på flera dagar.

När vi hade ca 400 sjömil kvar fick vi stiltje i några timmar. De resterande dagarna följdes av svaga vindar. Rätt frustrerande att ligga och guppa i gropig sjö utan att egentligen kunna göra någonting. Trots de svaga vindarna närmade vi oss Barbados i två stadiga knop, antagligen pga strömmarna och vågorna. Så vi var inte helt utelämnade.

18 dagar tog överfarten som sagt men ingen av oss var egentligen inte särkilt trötta. Vårt vaktschema gör det möjligt att vila mycket under frivakterna. Så vi var igång ganska tidigt med att bada, lira boll på beachen, snorkla och såna väsentligheter.

Snorkel-Kalle

Vid skrivtillfället sitter jag i båten, 29 grader, vattnet nånstans runt 24 grader och klockren sikt. Vi har precis haft besök av ett par sköldpaddor. Ovanför våra huvuden seglar små stackmoln (vackertvädersmoln) förbi lugnt och när de täcker solen svalkar de riktigt skönt. Solen är ruskigt stekande.

Nu ar det inte sa langt kvar pa var resa. Lite skont cruisande och sen ser vi fram emot att traffa er dar hemma!

13° 04' 60'' N 59° 37' 00'' W Carlisle Bay (Barbados)